Plötsligt händer det.
Det kommer ibland utan förvarning.
Ibland är man fullt medveten om vad som ska ske.
Trots det så händer det.
Förändringen.
Hur ska man tackla den?
Hur ska man känna?
Hur ska man bete sig?
Jag vet att det är frågor som en del ställer sig.
Andra ställer inga frågor utan kastar sig med huvudet före in i det.
In i förändringen.
Hur ska man göra?
Ja, det är upp till var och en.
Eller ibland ligger det i ryggmärgen, hur man reagerar.

Ordet förändring kan skrämma en del. En del tar emot det med öppna armar.
Jag kan bara berätta hur jag fungerar.

När jag ställs inför en förändring kommer det naturligtvis tankar hos mig.
Man kan kalla de förutfattade meningar.
Men, jag är nog den som kastar mig in med huvudet före.
Det kan göra ont ibland och jag måste backa och se över vad som egentligen hände.
För det mesta, måste jag ändå säga att jag får positiva överaskningar.

Jag har fått sagt till mig, i större delen av mitt liv, att man aldrig kan ta ut något i förskott.
Och det stämmer, vill jag lova. Ja, nästan garantera!
Jag vill hellre testa och se att det fungerar än att gå och tänka : tänk om.

Det kanske är lätt att säga, för mig.
Men är det, det?
Lätt att säga, menar jag.

En sak jag nyligen lärt mig är att formulera mina drömmar.
Formulera.
Skriva ner, säga högt, visualisera - Ja, vad som nu passar mig bäst.
Bara jag har gjort det blir det hela så pass mycket klarare. Klarare att se var jag står idag. Klarare att se var jag vill hamna.
När jag kan se dessa två är det dags att se hur jag ska ta mig dit.
Jag ser vilka hinder som står i min väg. Om det nu finns några hinder (vilket det oftast finns, stora som små).
När jag ser vilka hinder som står i min väg blir det genast lättare att se mig själv gå över dessa hinder.
I vissa fall klättra över dessa hinder.

Och vilken tillfredsställelse det är att komma över till andra sidan och checka av ett mål på listan.
Ja! Jag klarade det!
JAG.
JAG, klarade det. Med mina egna krafter.
För det besitter vi alla. Krafter.


Sikta mot stjärnorna så hamnar du åtminstone i trädtopparna ;)

Jo.
Det är jobbigt, det här.
Roligt, jobbigt. Jobbande jobbigt.
Jobbigt jobbande.
Jobbedi jobbedi jobb.

Allright! 
Nu är jag tillbaka från semestern.

Har nu gått sedan det att jag blev befordrad.
(eller egentligen är det imorgon)
Jag känner mig fortfarande ärad och glad över min roll.
Klart, bara två veckor ;)
Jag längtar och ser fram emot hösten.
Inte för vädret, definitivt inte, mer för tempot om dagarna som ökar.
Det tror jag blir spännande och roligt!
Något annat som är spännande är att jag höll i min första egna intervju idag.


Jag gillar mitt jobb.
Fel.
Jag älskar mitt jobb!

Jag tror på att ha en öppen diskussion.
Jag tror att det ger en möjlighet för alla att få sin röst hörd.
Samtidigt så tror jag att de som då hörs mest kan synas mest.
Jag vet.
Men, jag får då försöka styra bort det.
Om det nu blir så.
Det vet vi inte än.

Jag tror på det här.
Jag tror på mina kollegor.
Jag tror på oss.
Jag tror på mig ;)


Jag lämnar er med det..



bild från: http://lovelife.typepad.com/my_weblog/images/14days_till_show.jpg

Ja det var det.
Idag var första gången som jag gav mitt team en uppgift.
Det var speciellt.
För mig.
Det ska bli kul när det kickar igång på allvar.
När tempot ökar.
När uppgifterna blir fler.
När frågorna blir "svårare".
Ser fram emot det.
Det blir en sann utmaning.
Kommer vara stunder när jag vill slita mig i håret.
Men, det kommer vara stunder då jag vill flyga på moln.
De är fler.
Stunderna alltså.
De är fler.

Tack!

Precis så som bloggen heter.

Jag vet att jag har sprudlat i denna blogg som hallonsoda på en sommardag.

Ja.

Jo, just det..

Jo men visst!