Ibland. Ni vet.

Inte ofta. Men, ibland kommer det stunder när man befinner sig i situationer man helst vill fly ifrån.
Nu. Just i detta nu är jag där. I en sådan situation.
Jag sitter, svettig och stressad, på ett tåg till Falun.
Jag har inget emot Falun. Ingenting alls.
Jag har en otroligt kär vän till mig som bor där.
Jag har släkt, som är mig kär, som bor där.
Jag har fantastiska barndomsminnen som lever kvar där.
Tyvärr är jag inte på väg till Falun för någon av dessa fantastiska anledningar.
Nej.
Jag ska på begravning.
Bara jag skriver det ordet känns det som att åskmolnen hopar sig ovanför mitt huvud.
Tågvagnen blir helt plötsligt grå. Människorna omkring mig suddas på något vis ut och blir obefintliga och tågvagnarna flätas ihop till en enda lång mörk korridor.

Men i denna situation befinner jag mig nu. Just nu. I detta nu. Nu.
Jag vet hur det går till. Jag har varit på begravning förr, tyvärr.
Jag har sörjt förut. Jag kommer att sörja igen.
Trots denna vetskap om att människorna i min vagn finns kvar, tåget rullar och fungerar, solen skiner utanför, så vill jag ändå fly. Fly undan denna känsla av hjälplöshet.
Jag tänker på henne. På dom som är kvar. På dom jag vill krama.
Denna otillräcklighet som sköljer över mig, den vill jag fly ifrån.

Tåget studsar till lite lätt och jag ser kvinnan brevid mig i klarröd kappa sitta och sms:a. Jag ser kvinnan mittemot mig som är höggravid och ser vänlig ut. Jag ser bebisen som, följd av sin mamma kryper mitt i gången. ,Jag ser människorna som finns, tar fram min plånbok och går till kiosken för att köpa mig något att äta….